Lyckan
är en vindpust,
som
blåser i mitt hår.
Som
smeker mig på kinden,
när
vintern blivit vår.
Den
vinden kan va’ iskall,
men
också mild och öm.
Stark
som en orkan,
och
ljuvlig som en dröm.
Tyvärr
så är det så att,
lyckan
den är kort.
Och
när som helst så kan den,
av
vinden blåsas bort.
Lyckan
är nog härlig,
men
besvikelsen är stor.
Och
rövar bort den glädje,
som
då i hjärtat bor.
Jönköpings-Posten
1990-04-05
Morgon
Glimtande, nyfiket sträckt,
yrvaket, nyligen väckt,
kom den första solstrålen fram.
Skymtande, fram mellan träd,
lysande, för åkerns säd,
gav den glitter åt våran damm.
Trevande, på upptäcktsfärd,
värmande, för våran värld,
steg solen upp ur en dimma.
Rodnande, glödhett röd,
kokande, av ivrig glöd,
i morgonens nyfödda timma.
Slumrande skogen blev väckt,
tigande, dimman som täckt
skogen i sömnen försvann.
Fladdrande, i en lätt bris,
vinglande, på eget vis,
den första fjärilen en blomma fann.
Jönköpings-Posten
1990-08-28
Stanna en stund
Stanna en stund,
din jäktade gång.
Fråga dig varför du jäktar,
och lyss till ditt hjärtas sång.
Stanna en stund,
på den väg där du går.
Handlingar utan tanke,
blir glömda i dina spår.
Stanna en stund,
och sök dig själv.
Villsam är livets vandring,
strid är dess älv.
Lyss till ditt hjärta,
och du ska lyckan nå.
Du når inte målet fortare,
om jäktad du gå.
Jönköpings-Posten 1990-09-08
Som en vind
Han
kom som en svala om våren,
en
susande, viskande vind.
Den
vinden som torkade tåren,
som
ännu brann på min kind.
Han
kom som ett sus genom gräset,
en
krusning av vattnet i ån.
En
blomma som spirat på näset,
den
grönska som fyllde bersån.
Han
kom som ett svar på min längtan,
han
fyllde min tanke och håg.
Den
ende som fanns i min dröm, det var han,
och
hans stjärna den enda jag såg.
Lika
ljudlöst som månen om natten,
lika
omärkt mitt hjärta han stal.
Den
vinden som krusade vatten,
lämnade
aldrig mig val.
Och
vad bryr sig en vind om ett hjärta,
vad
gör han då om han förstår?
Min
sommar, min lycka och smärta,
han
gav mig i hjärtat ett sår.
Men
en vind är en vind och ska flyga,
och
en dag så hade han gått.
En
vind behöver ej smyga,
och
jag hade nog aldrig förstått.
Jönköpings-Posten
1990-09-13
Höst
Det är höst i mitt rike,
mot vinter det går.
I var och varje dike,
en vissnad blomma står.
Sunnanvind och solbris,
snart ska ta farväl.
I morgonljusets soldis,
jag fryser i min själ.
Alla mina vänner,
som länge stått mig när.
Deras mål jag känner,
de stannar inte här.
Bladen i min krona,
får ton i rött och gull.
Tomma blir snart bona,
allt för höstens skull.
Hösten är ett avsked,
av sommar’ns äventyr.
Tysta slumrar mo och hed,
djupan skog och myr.
Sakta tystnar sången,
blott regnet sjunger än.
Inga steg på trädgårdsgången,
det är vilotid igen.
Jönköpings-Posten 1990-09-18
Ensamhet
Ensamhet kan vara härlig,
men också tom och tyst.
Man tror sig höra röster,
fast ingen sagt ett knyst.
Ibland kan det va’ ljuvligt,
att bara vara fri.
Att inte bry sig om någon annan,
och inte tänka allt i ”vi”.
Ibland man går och önskar,
att någon vore där.
Någon man kan lita på,
helt utan besvär.
Någon man kan prata med,
och dela allting glatt.
Aldrig blir det ödsligt tyst,
när man hör någons skratt.
Ibland kan man va’ ensam,
i en folksamling så stor.
När man längtar efter den,
som i ens hjärta bor.
Jönköpings-Posten 1990-09-29
Till en kompis
Jag minns dina ögon,
när du log emot mig.
Jag minns än ditt leende,
speciellt för bara dig.
Som du log första gången,
som du ler mot mig idag.
Solen skiner ofta,
genom dina anletsdrag.
Jag minns dina ögon,
såsom de var,
den gång jag fick veta,
vilken färg som de har.
Jag undrade mycket,
såsom sig bör.
Det var ju dem,
som jag fastnade för.
Jag vet inte varför,
det var bara så.
Och kanske vi aldrig,
kommer förstå.
En fullständig främling,
du var inför mig.
Men jag har aldrig ångrat,
att jag heja’ på dig.
För en kompis som bryr sig,
är som ljus i min natt.
Någon jag kan prata med,
och dela trist och glatt.
Jönköpings-Posten 1990-10-18
Hyllning till fantasin
Låt tanken få flyga på dunlätta vingar,
långt borta från mänskans begränsade värld.
I drömmen du lätt att hinder betvingar,
och farorna klarar du ock utan svärd.
Lös alla kedjor och bryt alla band,
från ditt ansvar och dagliga värv.
Unna dig vila i molngubbens land,
långt bort från allt våld och fördärv.
Sväva på sunnan långt över haven,
och in över sagornas land.
Glöm all din smärta, den är begraven,
när du slutligen landar på morgonens strand.
Du har lidit i livet, här ser du din lön,
du har nått till din yttersta längstan.
Där kärlek är kärlek och skönheten skön,
och morgonen fylld av förväntan.
Där det sanna är sanning och det rätta är rätt,
där solen är mer än en stjärna.
Där träden nynnar en visa så lätt,
i det landet, där vandrar du gärna.
När åter du vaknar därhemma igen,
till ännu en gråfrusen höstdag.
Du ler trots det gråa och trista än,
din dröm var ett glädjande inslag.
I tanken du färdas varthelst du än vill,
dit allting är ljuvligt och gott.
Att styrka och glädje ge dig därtill,
är din fantasis gåvolott.
Jönköpings-Posten 1990-11-12
Flyg, lilla bofink
Du lilla bofink,
på aspegren.
Flyg rask och flink,
över stock och sten.
Flyg med ett budskap,
till vännen min.
Göm all min längtan,
i sången din.
Flyg över städer,
och blå vattendrag.
Flyg i alla väder,
genom natt och dag.
Sök honom finna,
jag ber dig min vän.
Du får ej försvinna,
vänd åter igen.
När du honom funnit,
och sjungit din sång.
Sjungit vad du hunnit,
sjunga dagen lång.
Sjungit dina toner lätta,
så att han vaknar.
Så säg honom bara detta,
att jag honom saknar.
Jönköpings-Posten 1991-03-11
Livet
är som en väg
Livet är som en väg,
där jag vandrar sakta fram.
I medvind och i motvind,
och inte sällan ensam.
Jag flyr från mina minnen,
kan aldrig vända om.
Jag stretar fram i vinden,
som sakta viskar "Kom!".
Jag söker efter mening,
jag strävar efter mål.
Och aktar mig att falla,
i vägens många hål.
Jag tänker på att stanna,
men vet ej om jag vill.
Vet ej om jag vandrar,
från nå't, eller till.
Jönköpings-Posten 1991-03-12
Sörj ej
Sörj ej, det är så livet är,
att mötas och skiljas är livets lott.
Inom oss vi bär ett arv,
att förgås av tidens varv.
Livet kan ej blott vara gott.
Livet är fyllt av lidande,
sorg och glädje följs alltid åt.
Svarta, vita, fattiga och rika,
i sorgen är vi alla lika.
Seså, stilla din gråt.
Människan har en bräcklig natur,
svagast av alla i världen.
Ty kärleken är vår dom,
ingen är likgiltig och tom
vi är olyckssyskon på färden.
Den djupaste kärleken är svår,
ty lika djup den sorgen gör.
Att skiljas från dig,
skulle döda en bit av mig.
Om du dör – mitt hjärta dör.
Sörj ej, ty ur döden föds livet,
varje dag som vi får är en gåva.
Du är inte ensam i din sorg,
ingen mänska är en borg.
Fast glädjen i oss tycks sova,
kan jag dig lova,
att lyckan kommer åter,
och att en dag du ej mera gråter.
Jönköpings-Posten 1991-04-06
En ljuvlig sommarkväll
Det var en ljuvlig sommarkväll,
över nejden spred sig ro.
Stillhet omgav skogen och sjön,
ugglan ropade från mo.
Dold av dunkla skogen, där
låg en liten stilla sjö.
Från en björk sjöng bofinken,
med sin fästemö.
Över ängar drog en sunnanbris,
och förde med sig sommarn’s doft.
I den mjuka skymningen stod
tomten stilla på gårdens loft.
Långt, långt in i djupan skog,
på glömda, villande vägar,
spelade Näcken i stenig bäck
som om sommaren han plägar.
En vemodig visa, en sorgsen refräng,
tonade bort genom skogen.
Solen färgade kvällshimlen skär,
alltjämt sin vana trogen.
På sjön, där syntes en eka dra ut,
med lugna, smått skvalpande årtag.
En förälskad gosse med flickan sin,
deras första sommardag.
En romantisk afton, då skymningen föll,
gick de sida vid sida på stranden.
Lyckan var deras och livet var långt,
gossen tog sin flicka i handen.
Jönköpings-Posten 1992-08-21
