Kusin,Vetter eller tvímenning

— En etymologisk utflykt bland släktskapsord i Europa

Marika Lagervall, doktorand i nordiska språk
 

Ord som betecknar släktskap är för det mesta något ganska okomplicerat, som vi alla använder dagligen utan att tänka så mycket på dem. Då och då hamnar vi kanske i diskussioner om huruvida det ska heta syssling eller nästkusin, brylling eller fyrmänning och om syskonbarn förutom 'syskons barn' även kan betyda 'kusiner', men de flesta av släktskapsorden är lättbegripliga och entydiga, t.ex. farbror, farfar och barnbarn. När man försöker översätta släktskapsorden till andra språk blir det dock ofta besvärligt. Att farfar heter grandfather på engelska och bestefar på norska och danska vet kanske de flesta, men varför heter det egentligen så? Varför är farfar "bäst" på ett språk och "stor" på ett annat? Och hur översätter man begrepp och distinktioner som kanske inte finns i andra språk, t.ex. skillnaden mellan mormor och farmor?

När man börjar granska dessa ord närmare visar det sig att många av dem har en intressant bakgrund och att de ord som används i dag på många sätt vittnar om varifrån kulturpåverkan har kommit under tidigare århundraden. Åtskilliga ord har t.ex. kommit till oss från latinet, men inte direkt utan har vandrat genom hela Europa via ett eller flera andra europeiska språk. När de nya orden kommit i kontakt med de gamla har det ofta skett betydelseförskjutningar, ibland bara i det ena ordet och ibland i båda, och gamla ord har ibland helt trängts undan av de nya, modernare orden.
 

Syfte, material och metod

I denna framställning ska jag ta fram och jämföra några vanliga och mindre vanliga släktskapsord som används i dag i några av de nordiska språken och några av de stora europeiska språken. Syftet är framför allt att visa på bakgrunden till orden och ge exempel på hur kulturpåverkan kan leda till bestående förändringar i en grupp av näraliggande ord som denna. Utöver det vill jag också visa vilka likheter och skillnader som råder mellan de här europeiska språken samt vad som beror på gemensamma arvord och vad som kommer från utländsk påverkan.

För att finna dessa ord har jag enbart använt mig av ordböcker, såväl tvåspråkiga som enspråkiga och etymologiska. Jag kommer därför att utgå från någon form av riksspråk och bara ta med dialektala varianter i den mån de nämns i ordböckerna. Den största nackdelen med ordböcker är att man (oftast) inte får någon uppgift om hur vanligt ordet är, och om det eventuellt finns något alternativt uttryckssätt som är vanligare. Den direkta översättningen som står i ordboken kan räknas som gammalmodig för yngre människor som kanske i stället använder en omskrivning. I den mån jag har funnit alternativa ord för samma sak ska jag utgå från det som jag vet är vanligast, eller det som står först i ordboken.

De språk jag har valt att undersöka är alla besläktade och tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Min utgångspunkt har varit de nordiska språken och av dem har jag tagit med svenska, norska och isländska. Danska är egentligen inte bortvalt, men eftersom det är så likt norskan tar jag bara med det i de få fall där språken skiljer sig. Eftersom många ord har ett europeiskt ursprung med besläktade motsvarigheter i många andra europeiska språk har jag valt att ta med de tre stora språken i Europa; engelska, tyska och franska. Dessa tre språk har alla varit, eller är, stora kulturspråk med stor påverkan på de nordiska språken och många av de lånord som har kommit in i språken har oftast kommit via ett eller flera av dessa språk. Eftersom många ord har ett ursprung i latinet eller har besläktade motsvarigheter i latin ska jag även ta upp de latinska termerna. Jag ska dessutom göra vissa jämförelser med de nära besläktade språken holländska, spanska och italienska.
 

Europeiska släktskapsord

I denna artikel har jag koncentrerat mig på termer för släktingar med blodsband, dvs inte ingift släkt. Av dessa har jag valt ut tre grupper av ord som jag ska titta närmare på. Även om orden i grupperna inte alltid har ett nära samband ska jag behandla orden i varje grupp tillsammans för att göra det hela lite mer överskådligt.

1. Kärnfamiljen: fader, moder, son, dotter, broder och syster

2. Begrepp som omfattar personer i samma generation: föräldrar, syskon, kusin, syssling och brylling

3. De äldre generationerna i rakt uppstigande led: farfar, farmor, morfar, mormor (2:a generationen), farfars far och farfars mor (3:a generationen)

1. Kärnfamiljen

svenska             fa(de)r                 mo(de)r                 son                 dotter                 bro(de)r                 syster
norska               fa(de)r                 mo(de)r                 sønn               datter                 bro(de)r                 søster
isländska               fa?ir                     mó?ir                     sonur              dóttir                 bró?ir                     systir
tyska                 Vater                   Mutter                    Sohn              Tochter              Bruder                   Schwester
engelska            father                   mother                   son                 daughter            brother                   sister
franska              père                     mère                       fils                 fille                    frère                      sœur
latin                  pater                    mater                      filius               filia                   frater                      soror

Dessa sex ord har en gemensam indoeuropeisk bakgrund och är alla gamla arvord i sina respektive språk. Alla ord har besläktade motsvarigheter i samtliga språk utom orden för son och dotter, där de romanska språken och latin har ord av ett annat ursprung. Skillnaderna mellan de germanska språken och franska och latin i orden för fader, moder, broder och syster kan förklaras av regelbundna ljudlagar. Den enda påverkan utifrån jag har kunnat spåra i dessa ord är en påverkan på formen hos engelskans sister. Detta kommer från medelengelska suster men har påverkats av de nordiska språken, bl a svenska syster. Betydelsen hos dessa ord är entydig i alla språk och har inte genomgått några anmärkningsvärda betydelseförändringar i historisk tid. Dessa ord rör kärnfamiljen och är också de mest brukade av släktskapsorden och det är därför inte konstigt att denna grupp har bevarats så intakt. De största förändringarna kan man förmodligen vänta sig i mer perifera släktskapsord som inte har använts lika mycket.
 
 

2. Begrepp som omfattar personer i samma generation

Föräldrar, syskon och kusin

svenska                    föräldrar                  syskon                  kusin (manlig)                  kusin (kvinnlig)
norska                      foreldre                   søsken                  fetter, søskenbarn              kusine, søskenbarn
isländska                  foreldrar                  systkini                 tvímenning, systkinabörn m fl
tyska                        Eltern                 Geschwister         Vetter, Cousin                   Kusine, Cousine
engelska                   parents                     (sibling)                cousin                               cousin
franska                     parents                         -                        cousin                               cousine
latin                             parentes                  -                  consobrinus                      consobrina

Orden för 'föräldrar' uppvisar också stora likheter, men här är orden uppdelade på två ursprung. Det ord som finns i de nordiska språken och i tyska är ett germanskt ord som baserar sig på ordet äldre. Föräldrarna var alltså 'de äldre'. En besläktat motsvarighet finns även i holländska ouders och har funnits i engelska, men har där trängts undan av parents, som lånats in från franskan, där det i sin tur har ett ursprung i latinets parentes.

Ett samlande ord för begreppet 'syskon' saknas i latin och de romanska språken franska, spanska och italienska. I engelska finns det ett ord men detta är ganska formellt och används inte i dagligt tal. Det verkar vara en inhemsk bildning och har ingen släktskap med de andra orden. I de nordiska språken och tyska har däremot de ord som används ett gemensamt ursprung och det kan man ana om man jämför tyska Geschwister med ordet för 'syster', Schwester. Likheten är påfallande och det visar sig mycket riktigt att syskon är en avledning till ordet syster. Det är bildat med betydelsen 'syster och bror' på liknande sätt som isländska fe?gar 'far och son' är bildat till fa?ir. Det är dock anmärkningsvärt att det samlande ordet har utgått från syster och inte från bror.

En liknande utveckling finns i det latinska ordet för 'kusin', consobrinus, som också ligger bakom ordet kusin, som finns inlånat i alla de andra språken utom isländska. Det latinska ordet är också bildat till ordet för 'syster' och betydde från början 'mosters barn'. Det har dock utvidgats i betydelse och kommit att omfatta alla typer av kusiner. Till de germanska språken har det kommit via franskan. I norska och danska har det dock enbart lånats in i den feminina formen. I betydelsen 'manlig kusin' finns i stället ett gammalt germanskt ord som är inlånat från tyska Vetter. Detta är avlett av fader och hade äldst betydelsen 'farbror'. Det har också kunnat betyda 'manlig kusin' och 'brorson'. I samband med att ordet Onkel 'farbror, morbror' lånades in i tyskan upphörde man att skilja på farbror och morbror, och i och med att betydelsen 'farbror' inte längre behövdes kom Vetter att helt övergå till den betydelse det har i dag. I tyska har dock, till skillnad från norska och danska, båda formerna av kusin lånats in och Vetter och cousin finns båda kvar sida vid sida med samma beydelse.

Inget av de här orden har nått isländskan där man har flera ord för att beteckna kusiner. Ordet systkinabörn har motsvarigheter i norska och danska och finns även i svenska, men betyder här vanligen 'brors eller systers barn'. Ett annat ord är tvímenning som har paralleller i åtminstone norskan och svenskan med tre- och fyrmänning för syssling och brylling. Ytterligare två ord är systrungur/systrunga 'mosters son/dotter' och bræ?rungur/bræ?runga 'farbrors son/dotter'. Det första är avlett av syster, och alltså bildat på samma sätt som latin consobrinus, och det andra av bror. Besläktade med dessa är de svenska orden syssling och brylling som dock har förändrats i betydelse efter att kusin lånades in (se dessa ord nedan).

Syssling och brylling

svenska                     syssling, tremänning                        brylling, fyrmänning
norska                       tremenning                                       firmenning
danska                       næst søskendebarn                           fætters barnebarn
isländska                   ßremenningur                                   fjórmenningur
tyska                         Vetter/Kusine zweiten grades           Vetter/Kusine dritten grades
engelska                    second cousin                                  third cousin
franska                      cousin(e) issu(e) de germain(e)       arrière-cousin(e)
latin                          sobrinus/-a                                       sobrinus/-a

Syssling och brylling som från början beteckande kusiner på mödernet respektive fädernet har båda genomgått en betydelseförskjutning och kommit att beteckna senare generationer i stället. Tidigare har båda orden kunnat betyda 'tremänning' men brylling har så småningom helt övergått till att betyda 'fyrmänning'. I stället för syssling kan man dialektalt använda småkusin och nästkusin. En liknande bildning som den sistnämnda finns i det danska ordet för ''syssling', næst søskendebarn, där man i stället för kusine/fætter använt det danska søskendebarn som täcker båda typerna av kusiner. Danskan saknar dock ett ord för 'brylling' och skiljer sig på båda punkterna från norskan som, liksom isländskan och svenskan, har de räknande orden tremenning och firmenning.

Att ord för 'syssling' och 'brylling' inte hör till de mest centrala släktskapsorden eller är bland de flitigast brukade kan man se av att bildningssätten för de här orden varierar kraftigt mellan språken. En vanlig metod är att bilda det med hjälp av ordet för 'kusin' och ett räkneord. Engelska, tyska och även italienska utgår båda från kusin och lägger till 'andra' och 'tredje'. I dessa språk kan uttrycket 'första kusin' också förekomma, till exempel engelska first cousin 'kusin', för att skilja det från second cousin och third cousin.

I franskan finns ett liknande förtydligande av ordet kusin, nämligen cousin(e) germain(e) och uttrycket för 'syssling' har bildats utifrån detta. Det andra ledet, germain, kommer här dock inte från ett räkneord utan från ett ord som användes för att beteckna hel- i helsyskon. En besläktad variant finns i det spanska ordet för 'bror', hermano. I uttrycket för syssling har man, för att skilja det från kusin, lagt till "issue de", vilket betyder ungefär 'utgående ifrån'. Ordet för 'brylling' är helt annorlunda sammansatt med hjälp av samma förled som används för att bilda tredje generationen bakåt, dvs arrière-grand-père 'fars eller mors farfar eller morfar' (se även detta ord nedan).

Latin, slutligen, har samma ord för 'syssling' och 'brylling' och det är samma ord, fast utan prefix, som det för kusin, consobrinus.
 
 

3. De äldre generationerna i rakt uppstigande led

Farfar, morfar, farmor och mormor

svenska                     farfar                     morfar                     farmor                 mormor
norska                       bestefar*               bestefar*                 bestemor*            bestemor*
isländska                   afi                          afi                           amma                   amma
tyska                         Großvater              Großvater               Großmutter          Großmutter
engelska                           grandfather            grandfather             grandmother         grandmother
franska                             grand-père             grand-père               grand-mère          grand-mère
latin                                   avus                       avus                         avia                     avia

* Även de svenska orden kan användas
 

Farfars far och farfars mor

svenska                     farfars far                                farfars mor
norska                       oldefar                                     oldemor
isländska                   langafi                                     langamma
tyska                         Urgroßvater                            Urgroßmutter
engelska                           great-grandfather                     great-grandmother
franska                             arrière-grand-père                    arrière-grand-mère
latin                                   proavus                                   proavia

Den allmänna tendensen i båda listorna ovan är att använda sammansatta ord för att beteckna de äldre generationerna. De enda undantagen här är isländska och latin i den första listan ovan. Att det finns en koppling mellan deras ord kan man misstänka av likheten mellan isländska afi och latin avus och det finns också ett avlägset släktskap däremellan. Även det isländska amma kan ha en koppling till latin men då inte till ordet avia 'farmor/mormor' utan snarare amita med betydelsen 'faster'. Det finns dock också en möjlighet att det är ett barnspråksord som uppkommit utan relation till latinet, på samma sätt som den tyska smekformen för 'farmor/mormor', Oma.

Bland de sammansatta orden utmärker sig svenskan som det enda språk som helt skiljer på faderns och moderns föräldrar och syskon. Orden för far- och morföräldar kan dock användas även i norska och danska jämsides med bestefar och bestemor. För att skilja på släktingar på farssidan och morssidan i andra språk används ofta ett förklarande tillägg, t.ex. tyska Tante väterlicherseits 'faster'.

De sammansatta orden är alla ihopsatta med en förled av något slag och en efterled bestående av orden för 'far' eller 'mor'. Ett visst gemensamt mönster kan man spåra i förlederna i tyska, engelska och franska och de har också ett gemensamt ursprung. Även holländska har en liknande form, grootvader. Dessa har bildats efter fransk förebild, och engelskan har dessutom lånat den franska formen i förledet och ersatt den inhemska formen great, som i stället används i förstärkande syfte för att bilda ord för tredje generationen bakåt. I franskan kommer denna typ av sammansättning från ett latinskt uttryck, som i sin tur har grekisk förebild, och den har helt ersatt ett gammalt osammansatt ord besläktat med det latinska avus.

Någon fransk påverkan syns inte i norska och danska som i stället har lånat bestefar och bestemor från lågtyska eller holländska. Dessa ersatte då de tidigare benämningarna oldefar och oldemor som då i stället fick beteckna nästa generation bakåt. Förleden i oldefar innehåller ordet för 'föräldrar' och betydde således en gång 'far till en av föräldrarna'. Också oldefar och oldemor är dock inlånade från lågtyskan, men i ett ännu tidigare skede.

Den tredje generationen bakåt, 'farfars far' och 'farfars mor', bildas med förleder i alla språk utom svenskan, men det råder ingen större enhet i vilka förleder som används. Danskan och norska har oldefar och oldemor som redan nämnts, isländska har förleden lang 'lång' (kanske i betydelsen 'långt bort, avlägsen') och latin har prepostionen pro 'för'. Tyska, engelska och franska byter inte ut förleden som norska och danska gör utan lägger i stället till ytterligare en. På engelska används den engelska motsvarigheten till grand, dvs great, och ordet får då två olika förleder med samma betydelse. På tyska används Ur-, förmodligen samma som den svenska prepositionen ur, och på franska arrière, som också det är en preposition och betyder 'bakåt'. Man kan alltså ana en viss förkärlek för att bilda ord för den tredje generationen bakåt med hjälp av en preposition.
 

Slutkommentarer

Av denna lilla etymologiska utflykt i Europa kan man, trots det något virriga intryck denna mängd av ord och betydelser kan ge, dra en rad ganska säkra slutsatser. Till att börja med så är det tydligt att de gamla indoeuropeiska, eller germanska, arvorden i första hand finns bevarade i de ord som betecknar kärnfamiljen. Redan i ord för första äldre generationen (farfar) och för relationen mellan släktingar i andra led (kusin) finns åtskilliga lånord, men det finns fortfarande stora likheter mellan språken och man kan ana gemensamma ursprung för vissa konstruktioner. I orden för nästa äldre generation (farfars far) och för relationen mellan släktingar i tredje led (syssling), tycks det dock inte finnas några direkta kopplingar mellan språken; nästan alla har olika uttryck även om några följer samma principer för till exempel sammansättning och tillägg av räkneord.

Av de lånord som förekommer är de flesta från franskan och har ett ursprung i latinet. Dessa lån finns i alla språk utom isländska. Det finns också några enstaka lån från lågtyska och holländska men i det här materialet enbart i norska och danska. Isländskan verkar vara det enda språket som inte har tagit in några lånord alls. Därmed vill jag inte påstå att isländskan har de ursprungliga nordiska orden. Även om det i många fall verkar troligt, är det alltid svårt att avgöra vad som är riktigt gammalt och vad som är inhemska bildningar.

I de andra språken kan man spåra en rad olika betydelseförändringar, både i inlånade ord och i inhemska. I flera fall rör det sig om generaliseringar, till exempel latin consobrinus 'mosters barn' > 'kusiner' och syssling 'mosters barn' > 'tremänningar'. I det sista fallet har det dock även skett en betydelseförskjutning, liksom i flera andra fall, till exempel tyska Vetter 'farbror' > 'kusin' och norska oldefar 'farfar' > 'farfars far'.

Ännu större perspektiv på allt detta får man givetvis om man även undersöker ord för föräldrars syskon och syskons barn, liksom även ingifta släktingar, men det vill jag be att få återkomma med en annan gång.