Jag drömde en dröm om en annan värld

Jag drömde en dröm om en annan värld,
om en hemlighet dold bortom tiden,
en sällsam resa, en stjärnefärd,
en värld utan våldet och striden.
I drömmen man funnit ett sätt att få,
rymdfarkoster att fortare gå,
och slut var på lugnet och friden.

Man funnit en farkost, en underlig sak,
som flyga kunde, med väldig fart
trots den var väldig, från golv till tak,
var den ljusår iväg och tillbaka snart.
Till Andromedas stjärnbild for man med den,
en vecka dit och en hem igen
och rymdchartern fick så sin start.

I galaxen man for till fick man kontakt
man fann en planet som liknade vår.
Stor förtjusning - en männskobyggd trakt,
de kommer och möter, helt tysta de står.
Större förtjusning - de talar vårt språk,
"Då kan vi prata med dem utan bråk",
piloten från jorden spår.

De liknade mänskor, blott en skillnad fanns,
men jag kan inte den längre minnas.
Alla hinder mot vänskap snabbt övervanns,
något mer kunde heller ej vinnas.
De bodde i byar på slättlandet där,
och visste inget om krig och begär,
och hann vad som skulle hinnas.

Deras sol var smått större än våran sol,
och månar, det hade de inga.
Där blommade inte jordens viol
och rådjur såg man där ej springa.
Skogen var farlig, de gick aldrig dit,
de jagade hellre på bergens granit,
där ljudet av hovar klinga.

På Tellus rådde stor upphetsning nu,
så mycket ville man veta.
Rymdfärjor byggdes på världsdelar sju,
dag och natt folket streta.
Snart gick skeppen i skytteltrafik,
och gubben som gjort dem blev mycket rik,
och behövde ej mera gneta.

Man ordnade resor för vanligt folk,
Mallorca var glömd på en månad.
Det var spännande, långt - och så slapp man tolk,
till Andromedas sol gick vars trånad.
Utbytesresor blev ordnat förstås,
en flicka bodde en vecka hos oss,
men tiden vi fick var blott lånad.

Också jag åkte dit med min pappa och bror,
för att besöka min nyfunna vän.
Vi bodde hos henne i byn, inte stor,
aldrig någonsin glömmer jag den.
De hade det mesta som hemma vi har,
till och med TV och bubbelbadkar,
men aldrig jag kommer igen.

Jag skrev i min dagbok att "ingenting händer",
sedan såg jag på TV:n en kille en gång.
Han var blåögd och mörk, med bländvita täder,
sedan såg jag blott han dagen lång.
Han hade nå'nting i min blick som jag föll för
förnuftet mitt sa: "Tänk nu på vad du gör",
men i hjärtat mitt sjöng jag en sång.

Dagen därpå, till min stora förvåning,
han kom på besök till vårt hus.
När han steg över tröskeln in till vår våning,
tycktes rymden fyllas av ljus.
Från den dagen vi följdes i regn och i solsken,
som två fjärilars lek över stock och sten,
men drömmen krossats till grus.

Vi talade mycket, vi jämförde oss,
vi skillnader fann oss emellan.
Vi talade mycket om livet förstås,
och undrade vad som var källan.
Åldrandet, fann vi, så olika går,
hans folk levde oftast i tvåhundra år,
och blinda gick vi i fällan.

Han sa: "Den är märklig, den känslan jag har,
jag har aldrig hört om dess like.
Himlen, jag har aldrig sett den så klar,
och aldrig så grönt varje dike.
Endast när du vid min sida står,
denna ljuvliga känsla jag återfår,
men dess namn finns ej i mitt rike.

Vi binds till varandra av självklara band,
vi lever med oskrivna lagar.
Men min känsla, jag vet, den finns ej i mitt land,
där finns inget hjärta som klagar.
Den får mig att så vilja ta dig i famn,
den är större än livet, men säg mig dess namn!
Ack, alla ensamma dagar."

"Det är kärlek" jag sa, "Det är kärlek du känner,
den är livet och lyckan, hoppet och tron.
Den är febern som rasar i blodet och bränner,
den är träden och jorden och mon.
Den är större än nå'nsin kan sägas med ord,
den är grund för mitt liv, den är grund för min jord,
den är mellan människor bron.

Den har skiftande former och skiftande språk,
men alla kan ändå förstå den.
Den gör broar av vänskap och undviker bråk,
den förändras ej stort genom åren.
Men svider i hjärtat när ensamhet slår,
och ristar i hjärtat små svidande sår,
jag kommer ju aldrig igen."

Han sa: "Nu förstår jag, men varför just jag?
Varför brinner i hjärtat en flamma?
Till ensamhet utstängd till dödens dag,
vårt folk som har samma mamma!".
Han reste sig häftigt, jag följde hans blick,
mot rymdfarkosten på berget den gick,
vi tänkte i hjärtat detsamma.

Tiden är flyktig, en vecka är kort,
avskedet kom alltför snart.
Från min vän och mitt hjärta åkte jag bort,
genom rymden med tidernas fart.
Jag vet inte mera, jag vaknade där,
och fann då att hemma i sängen jag är,
och ute är stjärneklart.

Jag gick fram till mitt fönster och tittade ut,
himlen var mörk, det var ännu ej dag.
Så kort är en dröm, så fort tar den slut,
så länge vid fönstret stod jag.
Jag tänkte att: "Om på en stjärna jag ser,
kanske nå'n mer ser densamma och ler,
åt ett halvdunkelt ansiktsdrag".

Och jag tänker på orden han sa uti drömmen,
att: "Kärleken har ett pris högt som få.
Det lönar sig inte att vandra mot strömmen,
och det är ganska lätt att förstå,
att även om folk hade all tid i världen,
eller bråkade aldrig om makten och flärden,
är kärleken mer värd ändå."

Skriven sent 80-tal eller tidigt 90-tal.